Jag tror att jag har gått in i nåt slags förnekelsestadium...
Inte förnekelse i att jag inte har fått Adam utan mera att jag försöker förtränga minnena.
Jag kan känna mig jätteelak just för att jag väljer att inte tänka på Adam.
Har en bild på mitt skrivbord som är på mig och Adam men den har jag lagt upp och ner just för att jag fortfarande inte klarar av att titta på den utan att tårarna kommer.
Vi ska ju gifta oss, jag borde få vara lycklig! Eller är det för mycket begärt???
Jag vågar självklart inte vara jätteglad för bröllopet ifall det händer nånting...
med vår otur så skulle inte det förvåna mig.
8 år...
9 år sedan