Jag tror att jag har gått in i nåt slags förnekelsestadium...
Inte förnekelse i att jag inte har fått Adam utan mera att jag försöker förtränga minnena.
Jag kan känna mig jätteelak just för att jag väljer att inte tänka på Adam.
Har en bild på mitt skrivbord som är på mig och Adam men den har jag lagt upp och ner just för att jag fortfarande inte klarar av att titta på den utan att tårarna kommer.
Vi ska ju gifta oss, jag borde få vara lycklig! Eller är det för mycket begärt???
Jag vågar självklart inte vara jätteglad för bröllopet ifall det händer nånting...
med vår otur så skulle inte det förvåna mig.
8 år...
8 år sedan
1 kommentar:
Om du kan så försök lita på det du gör och de beslut du tar. Oftast är just detta det rätta att göra. Kan du känna vad magkänslan säger dig så följ den. Den är sann och äkta - lita på den!
Du förnekar inte Adam eller hans existens - du är bara en helt normal mamma som försöker se framåt och gå vidare med ditt liv. Det är inte samma sak som att svika eller glömma!
Adam finns alltid inom dig och kommer så göra i hela ditt liv. Din kärlek till honom varken förändras eller försvagas för att du kan känna dig lycklig och vågar planera igen!
Du är tapper! Gråt mycket och sörj din älskade Adam så ofta du behöver, det är viktigt och förståligt med tanke på allt som hände, men glöm inte bort att det också är okej att skratta, planera och se framåt. Vi finns här för dig! Lita på det!
Visst borde du vara lycklig!! NI SKA JU GIFTA ER KNASBOLL ;) Passa på njuta så mycket du kan av denna fantastiska milstolpe!! P&K
Skicka en kommentar