Jag har startat en ny blogg
Välkomna in!
http://www.camillaskarlek.blogspot.com
8 år...
8 år sedan
tisdag 29 december 2009
torsdag 24 december 2009
24 december
Man blir ganska sentimental när det är jul... Sentimental och bitter på att just vi inte har en ettåring som tultar omkring runt julgranen. Men vi försöker tänka på att vi har en liten i magen och vi har underbara familjer att vara med. Vi försöker hålla oss positiva och flytande. Det kräver mycket kraft ifrån oss båda en dag som denna... Så ta en titt omkring er på era nära och kära och krama dem lite extra för idag är en jobbig dag för alla som saknar nån... God jul på er!
söndag 20 december 2009
20 december
Eftersom mamma å pappa jobbar hela julen så har vi idag firat hemma hos dem. Vem vill inte öppna julklappar fler dagar varje år?
19 december
Julbord på Fjäderholmarna med Micke. Härligt med massor med snö, det ger en otrolig julkänsla. Maten var ljuvlig, särskilt alla de 12 olika sillsorterna. ;)
tisdag 15 december 2009
15 december
Det blev många sms och påringningarna efter mitt inlägg igår. :)
Det är roligt att så många följer min blogg och reagerar över vad jag skriver.
Så för att stilla er nyfikenhet...
Ja, jag är gravid! Adam ska bli storebror!
Jag är i vecka 14/15 och mår precis som förra gången, uruselt, kräks en hel del.
Har fått piller utav en läkare som dämpar det lite grann men eftersom det är koffein i dem kan jag inte ta dem på kvällen...
Det börjar bli bättre men det är en lång väg kvar tills jag kan börja njuta.
måndag 14 december 2009
14 december
Måndag morgon och jag är JÄTTEtrött!
Helgen har verkligen varit över förväntan.
Äventyret började tidigt i lördags morse när jag tog "semestertåget" till Nykvarn, väl där blev vi upphämtade av Malin i "invalidåket", ett stor buss till oss och våra väskor. :)
Sen gick lördagen åt till shopping, Afternoon tea och middag på Mozzarella.
Även en öl/cider/läsk blev det efter middagen på en krog.
Och helt plötsligt var det söndag, ännu mer shopping och sen biltur hem.
Jag är verkligen glad över att ha följt med och att jag har så fina kompisar.
Visst kan jag känna mig lite utanför ibland, jag har ju missat en hel del under ett helt år men den känslan går över lika snabbt som den dyker upp.
Jag släppte även en stor nyhet i helgen men den tar jag i ett annat blogg-inlägg för nu måste jag jobba.
Helgen har verkligen varit över förväntan.
Äventyret började tidigt i lördags morse när jag tog "semestertåget" till Nykvarn, väl där blev vi upphämtade av Malin i "invalidåket", ett stor buss till oss och våra väskor. :)
Sen gick lördagen åt till shopping, Afternoon tea och middag på Mozzarella.
Även en öl/cider/läsk blev det efter middagen på en krog.
Och helt plötsligt var det söndag, ännu mer shopping och sen biltur hem.
Jag är verkligen glad över att ha följt med och att jag har så fina kompisar.
Visst kan jag känna mig lite utanför ibland, jag har ju missat en hel del under ett helt år men den känslan går över lika snabbt som den dyker upp.
Jag släppte även en stor nyhet i helgen men den tar jag i ett annat blogg-inlägg för nu måste jag jobba.
lördag 12 december 2009
12 december
Efter ett par timmar shopping i Linköping med tjejerna så har vi nu slagit oss ner på hotellet för lite afternoon tea. Mumsfillibabba!
söndag 6 december 2009
6 december
Det går långt mellan bloggningarna just nu...
Nästa helg åker iallafall jag och mina tjejer från "Sötälje" på shoppingrunda till Linköping.
Det kräver en hel del ansträngning från min sida, jag vet att jag kommer att få det supermysigt bara jag kommer iväg men det är tufft när man varit så frånvarande ett helt år. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån "ensamvarg"...
Det var länge sen jag träffade tjejerna, beror mycket på att jag har skapat en mur omkring mig och hellre är hemma än umgås med andra.
I över ett år har jag nu sörjt och ibland känner jag starkt att det är dags att göra ett krafttag och ta tag i mina vänskapsförhålladen. Även om jag vet att de alltid finns där så vet jag inte varit speciellt åtkomlig... Det har jag lite dåligt samvete över. Men jag har inte riktigt klarat av att lyfta på luren och bara säja hej. Det har ju inte hänt så mycket, jag är ju mest hemma, så vad ska jag prata om???
Jag håller på att läsa boken "Mindfulness i vardagen" utav Ola Schenström, på inrådan av vår kurator Catarina. Hon vill att jag ska lära mig att leva i nuet, inte titta bakåt och inte titta framåt, utan bara leva just nu, i detta ögonblick.
Det är faktist svårare än vad det låter.
Hur ofta sitter man inte och planerar för framtiden, hur ofta sitter man inte och dagdrömmer om sånt som varit???
Jag är rädd för framtiden och jag ältar det förflutna.
Jag saknar Adam något fruktansvärt och tänker ofta hur vårt liv skulle ha sett ut. Jag är rädd för att glömma bort honom, rädd att andra glömmer bort honom.
Därför är det svårt för mig att leva i nuet...
Om jag lever i nuet, har Adam då existerat?
Såklart han har det.
Men jag är rädd att han glöms bort i allt som kommer att hända i framtiden...
Nästa helg åker iallafall jag och mina tjejer från "Sötälje" på shoppingrunda till Linköping.
Det kräver en hel del ansträngning från min sida, jag vet att jag kommer att få det supermysigt bara jag kommer iväg men det är tufft när man varit så frånvarande ett helt år. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån "ensamvarg"...
Det var länge sen jag träffade tjejerna, beror mycket på att jag har skapat en mur omkring mig och hellre är hemma än umgås med andra.
I över ett år har jag nu sörjt och ibland känner jag starkt att det är dags att göra ett krafttag och ta tag i mina vänskapsförhålladen. Även om jag vet att de alltid finns där så vet jag inte varit speciellt åtkomlig... Det har jag lite dåligt samvete över. Men jag har inte riktigt klarat av att lyfta på luren och bara säja hej. Det har ju inte hänt så mycket, jag är ju mest hemma, så vad ska jag prata om???
Jag håller på att läsa boken "Mindfulness i vardagen" utav Ola Schenström, på inrådan av vår kurator Catarina. Hon vill att jag ska lära mig att leva i nuet, inte titta bakåt och inte titta framåt, utan bara leva just nu, i detta ögonblick.
Det är faktist svårare än vad det låter.
Hur ofta sitter man inte och planerar för framtiden, hur ofta sitter man inte och dagdrömmer om sånt som varit???
Jag är rädd för framtiden och jag ältar det förflutna.
Jag saknar Adam något fruktansvärt och tänker ofta hur vårt liv skulle ha sett ut. Jag är rädd för att glömma bort honom, rädd att andra glömmer bort honom.
Därför är det svårt för mig att leva i nuet...
Om jag lever i nuet, har Adam då existerat?
Såklart han har det.
Men jag är rädd att han glöms bort i allt som kommer att hända i framtiden...
måndag 30 november 2009
30 november
In i dimman...
Hela vägen från Norrtälje in till Stockholm city igår så var det jättedimmigt.
Lite läskigt att köra när vi körde i skogarna, man vet ju aldrig vad som kan komma fram på vägen.
Kort uppdatering vad vi gjort i helgen:
Mellan fredag och lördag tog vi in på Grisslehamns Havsbad för att spa-a lite.
Det var jättemysigt.
Det var skönt att tänka på nåt annat och bli lite uppassad.
Efter det åkte vi hem till svärföräldrarna och sov kvar. Lite mer uppassing. :)
Så vi har överlag haft en jättebra helg.
torsdag 26 november 2009
26 november
Det finns bilder som väcker väldigt kraftiga känslor.
Bilderna från Adams begravning är såna bilder.
Det tog mig lång tid innan jag orkade titta på dem...
Imorgon är det 1 år sen vi hade begravningen.
Det känns konstigt att vi har överlevt ett helt år...
Ibland har jag svårt att förstå att vi faktist har överlevt.
Bilden nedan väcker otroligt starka känslor hos mig.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag mådde när jag la min hand på Adams kista för sista gången, känslan jag hade när jag tänkte på att vår son låg i just den här kistan.
Jag ville inte lämna honom där....
Men vi hade inget val.
Det enda vi har kvar nu är minnet.
Bilderna från Adams begravning är såna bilder.
Det tog mig lång tid innan jag orkade titta på dem...
Imorgon är det 1 år sen vi hade begravningen.
Det känns konstigt att vi har överlevt ett helt år...
Ibland har jag svårt att förstå att vi faktist har överlevt.
Bilden nedan väcker otroligt starka känslor hos mig.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag mådde när jag la min hand på Adams kista för sista gången, känslan jag hade när jag tänkte på att vår son låg i just den här kistan.
Jag ville inte lämna honom där....
Men vi hade inget val.
Det enda vi har kvar nu är minnet.
fredag 20 november 2009
20 november
Har inte riktigt haft orken att blogga på ett tag...
Men idag är jag hemma sjuk ifrån jobbet, har svinont i halsen och känner mig helt matt i kroppen.
Så då passar jag på att ge ifrån mig ett livstecken.
Så jag lever men det är knappt... :)
Puss och kram
Men idag är jag hemma sjuk ifrån jobbet, har svinont i halsen och känner mig helt matt i kroppen.
Så då passar jag på att ge ifrån mig ett livstecken.
Så jag lever men det är knappt... :)
Puss och kram
söndag 1 november 2009
1 november
Det har varit en tuff vecka, precis som jag befarade att det skulle bli...
I tisdags när jag kom hem stortjöt jag över att det var kaos på jobbet, i torsdags började jag blöda näsblod på väg hem från jobbet. Och så har jag somnat vid åtta på kvällarna fast jag känner mig inte utvilad på dagarna.
Så man kan nog lugnt säga att jag inte mår så bra.
Vi får se om det blir bättre denna vecka annars har jag tid hos kuratorn om 1½ vecka så då får vi ta ett snack om sjukskrivning igen.
Det är jobbigt att inte klara av stressen.
Helgen har iallafall varit bra.
Vi åkte ut till Mickes föräldrar då Owe fyllde 80 i tisdags.
Det har varit jättemysigt och jag har typ sovit bort hela helgen med undantag då jag har oroat mig för jobbet och vad jag måste fixa nästa vecka.
Har även varit en sväng förbi minneslunden och tänt ett ljus för Adam...
Det var väldigt många ljus tända och det var mycket vackert!
I tisdags när jag kom hem stortjöt jag över att det var kaos på jobbet, i torsdags började jag blöda näsblod på väg hem från jobbet. Och så har jag somnat vid åtta på kvällarna fast jag känner mig inte utvilad på dagarna.
Så man kan nog lugnt säga att jag inte mår så bra.
Vi får se om det blir bättre denna vecka annars har jag tid hos kuratorn om 1½ vecka så då får vi ta ett snack om sjukskrivning igen.
Det är jobbigt att inte klara av stressen.
Helgen har iallafall varit bra.
Vi åkte ut till Mickes föräldrar då Owe fyllde 80 i tisdags.
Det har varit jättemysigt och jag har typ sovit bort hela helgen med undantag då jag har oroat mig för jobbet och vad jag måste fixa nästa vecka.
Har även varit en sväng förbi minneslunden och tänt ett ljus för Adam...
Det var väldigt många ljus tända och det var mycket vackert!
söndag 25 oktober 2009
25 oktober
Imorgon går jag upp till heltid.
Det känns både bra och dåligt...
Det är bra för att det är bra att få rutin på vardagen igen men dåligt just pga av hur arbetssituationen ser ut för tillfället.
Att byta ekonomisystem har verkligen inte varit smärtfritt...
Varje dag man är på jobbet mår man dåligt pga av alla fel som hittas hela tiden.
Jag tycker personligen att hela projektet har skötts dåligt, vi som jobbar dagligen med detta får ingen information utan det stannar nånstans på vägen.
Vill man veta nåt måste man fråga och så borde det inte vara.
Vi har inga rutiner och man vet aldrig hur dagen kommer att se ut när man går till jobbet.
Min kurator tycker inte att jag ska gå upp till heltid men jag måste försöka.
Antingen går det bra eller så går det åt helvete och jag måste sjukskriva mig igen...
Min stressfaktor är verkligen låg nu för tiden...
Det känns både bra och dåligt...
Det är bra för att det är bra att få rutin på vardagen igen men dåligt just pga av hur arbetssituationen ser ut för tillfället.
Att byta ekonomisystem har verkligen inte varit smärtfritt...
Varje dag man är på jobbet mår man dåligt pga av alla fel som hittas hela tiden.
Jag tycker personligen att hela projektet har skötts dåligt, vi som jobbar dagligen med detta får ingen information utan det stannar nånstans på vägen.
Vill man veta nåt måste man fråga och så borde det inte vara.
Vi har inga rutiner och man vet aldrig hur dagen kommer att se ut när man går till jobbet.
Min kurator tycker inte att jag ska gå upp till heltid men jag måste försöka.
Antingen går det bra eller så går det åt helvete och jag måste sjukskriva mig igen...
Min stressfaktor är verkligen låg nu för tiden...
söndag 18 oktober 2009
18 oktober
Det har varit en jobbig helg med många flashbacks...
Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja eller sluta.
Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja eller sluta.
Allt är ett enda virr varr i hjärnan!
Det är svårt att fatta att det har gått ett helt år!
Vi har sörjt i ett helt år och jag förstår inte hur snabbt tiden har gått.
Vi har visserligen gift oss och varit på bröllopsresa men samtidigt är det så många månader som bara har flytit förbi.
För ett år sen var jag en helt annan person, en utåtriktad tjej som mer än gärna träffade vänner, nu är jag mer inbunden och vill helst bara vara hemma hos Micke, bara vi två.
Idag är det exakt ett år sen som vi fick se vår son för sista gången...
Igår stängde vi av respiratorn och kände honom försvinna och idag åkte vi till Karolinska för att se honom en sista gång...
Han låg i en liten vagga, påklädd och var iskall...
Jag ångrar fortfarande att jag inte tog bilder den här dagen för då hade vi haft bilder där man ser hela hans ansikte utan alla nålar och slangar.
Men just då kändes det helt fel!
Det kändes inte rätt att ta kort på vår lilla son när han var död...
Det är nåt jag alltid kommer att ångra!
Och jag vet inte hur jag ska komma över den känslan..
Det är svårt att fatta att det har gått ett helt år!
Vi har sörjt i ett helt år och jag förstår inte hur snabbt tiden har gått.
Vi har visserligen gift oss och varit på bröllopsresa men samtidigt är det så många månader som bara har flytit förbi.
För ett år sen var jag en helt annan person, en utåtriktad tjej som mer än gärna träffade vänner, nu är jag mer inbunden och vill helst bara vara hemma hos Micke, bara vi två.
Idag är det exakt ett år sen som vi fick se vår son för sista gången...
Igår stängde vi av respiratorn och kände honom försvinna och idag åkte vi till Karolinska för att se honom en sista gång...
Han låg i en liten vagga, påklädd och var iskall...
Jag ångrar fortfarande att jag inte tog bilder den här dagen för då hade vi haft bilder där man ser hela hans ansikte utan alla nålar och slangar.
Men just då kändes det helt fel!
Det kändes inte rätt att ta kort på vår lilla son när han var död...
Det är nåt jag alltid kommer att ångra!
Och jag vet inte hur jag ska komma över den känslan..
Kortet ovan är det enda kort vi har på Adam där man ser allt.
Det är kortet som fotografen tog, det är ett jobbigt kort att titta på men man ser iallafall allt. Man ser att han är lik oss...
torsdag 15 oktober 2009
15 oktober
Klockan var strax efter sju, exakt ett år sen, när vi ringde våra föräldrar och frågade om de kunde ta sig till Karolinska snabbt... .
Läkarna ville opererera Adam och om vi ville döpa honom måste det ske nu, för de trodde inte han skulle överleva operationen...
.
Efter att ha ringt våra föräldrar vankar vi av och an på sjukhuset och hoppas på att de hinner komma. Läkarna tittar till oss titt som tätt för att se om de kan börja, de står verkligen på tröskeln och vill sätta igång, varje minut är viktig.
.
Som ett mirakel hinner iallafall våra föräldrar komma, dopet kan börja.
.
.
Man tycker att ett dop ska vara ett glädjande inslag i livet men den här dagen krossade den drömmen.
Det blev ett snabbt dop och sen rusade läkarna iväg med Adam, vi gick ner till tysta rummet (ett slags kapell) för att invänta tills de var klara.En timme blir till två osv... men till slut får vi reda på att allt har gått bra.
Vår lilla son har överlevt!
Hoppet har återigen kommit tillbaka till oss...
Vi försöker sova ett par timmar, våra föräldrar har fått låna ett rum på neo och jag och Micke "sover" inne hos Adam, bland alla tjutande mackapärer och blinkande ljus...
För att imorgon ta itu med nästa problem...
Men just ikväll tänder vi Adams dopljus och är glada över att han är vår son.
tisdag 13 oktober 2009
13 oktober
Det tråkigaste när man har valt minneslund är att sakerna man lägger dit försvinner lika fort.
Jag kände ett behov av att åka till lunden idag, mest bara för att prata lite med Adam.
Jag kan ju alltid prata med honom var jag än är men på nåt sätt så känns det som om han är närmare där, som om han hör mig lättare där hans aska är spridd. (lite knäppkaka? ja tack)
Hade väl hoppats lite grann att det vi la dit för knappt två veckor sen skulle vara kvar men icke sa nicke.
Allt var borta förutom stenen...
Så jag tände ett nytt ljus och satte mig på parkbänken och pratade.
Jag vill bara att han ska veta att vi älskar honom över allt annat, att han alltid kommer att vara våran första son och att han alltid kommer att ha en plats i våra hjärtan.
Oavsett vad som händer i framtiden, om/när han får några syskon så kommer Adam alltid att ha en plats i vår familj. Och vi kommer att berätta för hans syskon vem han var, en underbar liten envis kämpare som gav oss både glädje och sorg.
Jag hoppas att han hör mig och tittar ner på oss med glädje och inte avundsjuka.
För vi ville ju verkligen att han skulle stanna hos oss...
Men nu blev det ju inte så...
Jag kände ett behov av att åka till lunden idag, mest bara för att prata lite med Adam.
Jag kan ju alltid prata med honom var jag än är men på nåt sätt så känns det som om han är närmare där, som om han hör mig lättare där hans aska är spridd. (lite knäppkaka? ja tack)
Hade väl hoppats lite grann att det vi la dit för knappt två veckor sen skulle vara kvar men icke sa nicke.
Allt var borta förutom stenen...
Så jag tände ett nytt ljus och satte mig på parkbänken och pratade.
Jag vill bara att han ska veta att vi älskar honom över allt annat, att han alltid kommer att vara våran första son och att han alltid kommer att ha en plats i våra hjärtan.
Oavsett vad som händer i framtiden, om/när han får några syskon så kommer Adam alltid att ha en plats i vår familj. Och vi kommer att berätta för hans syskon vem han var, en underbar liten envis kämpare som gav oss både glädje och sorg.
Jag hoppas att han hör mig och tittar ner på oss med glädje och inte avundsjuka.
För vi ville ju verkligen att han skulle stanna hos oss...
Men nu blev det ju inte så...
fredag 9 oktober 2009
9 oktober
Dags att skämma bort oss själva å tänka på annat.
Vi har checkat in på Nordic sea hotel å tagit oss till Isbaren, -5 grader å glasen gjorda av is.
onsdag 7 oktober 2009
7 oktober
Idag är det exakt ett år sen som jag fick hålla min son för första gången!
Vi kunde sitta så i flera timmar. I början var jag jättenervös för att tappa honom men efter ett tag slappnade jag av så mycket att det hände att jag somnade med Adam i famnen.
Det var då som jag var som lyckligast!
lördag 3 oktober 2009
3 oktober
Grattis min son!!!
.
Hoppas att du har haft en bra dag och har fått äta tårta och lekt en massa lekar ända tills du stupade till sängs bland molnen idag.
.
Vi har lämnat present i lunden och sjungit för dig samt haft farmor, farfar, mormor och morfar över på tårta.
.
Det var vackert i lunden med höstfärger i träden och fågelkvitter men fruktansvärt jobbigt.
.
Älskar och saknar dig enormt mycket!
fredag 2 oktober 2009
2 oktober
En dag kvar...
...en dag kvar tills vår son skulle ha fyllt ett år!
Idag känner jag mig jättestirrig och har svårt att fokusera på jobbet.
Det är tufft när det är jobbigt både på jobbet och hemma.
Man får ingen ro i kroppen var man än befinner sig och vad man än gör.
Vi försöker intala oss att imorrn ska vi vara glada, för det är en bra dag.
Det var ju dagen då Adam kom till oss!
Vi ska fira den med presenter i minneslunden och tårta hemma hos oss.
...en dag kvar tills vår son skulle ha fyllt ett år!
Idag känner jag mig jättestirrig och har svårt att fokusera på jobbet.
Det är tufft när det är jobbigt både på jobbet och hemma.
Man får ingen ro i kroppen var man än befinner sig och vad man än gör.
Vi försöker intala oss att imorrn ska vi vara glada, för det är en bra dag.
Det var ju dagen då Adam kom till oss!
Vi ska fira den med presenter i minneslunden och tårta hemma hos oss.
onsdag 30 september 2009
30 september
Jag minns inte så mycket utav den dagen då Adam föddes.
Men jag minns allt som hände innan.
Jag låg vaken nästan hela natten mellan torsdag och fredag just för att jag hade så ont i magen, kändes som mensvärk och kom med jämna mellanrum. Låg och hade ont i flera timmar innan jag ringde efter sköterskan. Aldrig kunde jag tänka mig att det var värkar.
Två sköterskor kom in, tog prover, kontaktade en läkare som tittade och sa att tyvärr så din lilla bebis på väg. Försökte få tag på Micke som låg hemma och sov i godan ro och snyftade fram att han måste komma hit nu. Var väldigt rädd för att han inte skulle hinna hit i tid...
Jag skjutsas ner till förlossningen och de märker att jag inte har öppnat mig mer än tre centimeter men att det börjar bli dags, värkarna kommer oftare och oftare.
Bebisen mår inte bra och måste ut!
Micke hinner fram innan jag dras in i op-salen och precis innan de ska lägga epidural på mig hör jag nån säga: Nej, vi söver istället!
Jag börjar gråta och efter det somnar jag...
Efter ett par timmar vaknar jag upp med Micke hos mig.
"Förlossningen" är över och våra liv är förändrade för alltid!
De första två dagarna, fredag och lördag, minns jag inte speciellt mycket av. Jag minns inte att jag ringde mina föräldrar, min bror, mina vänner, jag minns bara att jag ringde min mormor och hon fick inte fram ett ljud utan grät bara högt i telefonen.
Jag har fått höra att jag träffade Adam både fredag och lördag men jag minns det inte.
Första gången jag verkligen minns att jag träffade Adam är på söndagen.
Fast då hade han ju inte nåt namn, han kallades bara Proppen utav oss. :)
Jag tyckte han var fantastisk, så liten men ändå så fruktansvärt underbar...
Vi visste att vi skulle få en tuff tid framför oss men vi visste aldrig att vi skulle få uppleva vår största sorg.
Men jag minns allt som hände innan.
Jag låg vaken nästan hela natten mellan torsdag och fredag just för att jag hade så ont i magen, kändes som mensvärk och kom med jämna mellanrum. Låg och hade ont i flera timmar innan jag ringde efter sköterskan. Aldrig kunde jag tänka mig att det var värkar.
Två sköterskor kom in, tog prover, kontaktade en läkare som tittade och sa att tyvärr så din lilla bebis på väg. Försökte få tag på Micke som låg hemma och sov i godan ro och snyftade fram att han måste komma hit nu. Var väldigt rädd för att han inte skulle hinna hit i tid...
Jag skjutsas ner till förlossningen och de märker att jag inte har öppnat mig mer än tre centimeter men att det börjar bli dags, värkarna kommer oftare och oftare.
Bebisen mår inte bra och måste ut!
Micke hinner fram innan jag dras in i op-salen och precis innan de ska lägga epidural på mig hör jag nån säga: Nej, vi söver istället!
Jag börjar gråta och efter det somnar jag...
Efter ett par timmar vaknar jag upp med Micke hos mig.
"Förlossningen" är över och våra liv är förändrade för alltid!
De första två dagarna, fredag och lördag, minns jag inte speciellt mycket av. Jag minns inte att jag ringde mina föräldrar, min bror, mina vänner, jag minns bara att jag ringde min mormor och hon fick inte fram ett ljud utan grät bara högt i telefonen.
Jag har fått höra att jag träffade Adam både fredag och lördag men jag minns det inte.
Första gången jag verkligen minns att jag träffade Adam är på söndagen.
Fast då hade han ju inte nåt namn, han kallades bara Proppen utav oss. :)
Jag tyckte han var fantastisk, så liten men ändå så fruktansvärt underbar...
Vi visste att vi skulle få en tuff tid framför oss men vi visste aldrig att vi skulle få uppleva vår största sorg.
söndag 27 september 2009
27 september
För ett år sen började allt...
Jag var aldrig speciellt orolig när jag blev inlagd på sjukhuset. Positiv som jag var då så trodde jag att allt skulle lösa sig i slutändan.
Vi skulle få tillbringa två jobbiga månader på sjukhuset men vi skulle få åka hem med vår son lagom till jul.
Nu vet jag att inget blir som man önskar.
Om det finns en gud så fanns han definitivt inte med oss just då.
De närmsta veckorna kommer att bli jättejobbiga.
Adams födelse och bortgång...
Men eftersom vi har en fantastisk kurator som fixat mig en sjukskrivning på 50% så hoppas jag att de här dagarna går fort. Det känns skönt att veta att jag kan gå hem om jag inte klarar av att jobba.
Jag var aldrig speciellt orolig när jag blev inlagd på sjukhuset. Positiv som jag var då så trodde jag att allt skulle lösa sig i slutändan.
Vi skulle få tillbringa två jobbiga månader på sjukhuset men vi skulle få åka hem med vår son lagom till jul.
Nu vet jag att inget blir som man önskar.
Om det finns en gud så fanns han definitivt inte med oss just då.
De närmsta veckorna kommer att bli jättejobbiga.
Adams födelse och bortgång...
Men eftersom vi har en fantastisk kurator som fixat mig en sjukskrivning på 50% så hoppas jag att de här dagarna går fort. Det känns skönt att veta att jag kan gå hem om jag inte klarar av att jobba.
torsdag 24 september 2009
24 september
Lotta kom förbi med Gabriel.
Jag vet att jag inte har ensamrätt på namnet men det hugger verkligen i hjärtat varje gång nån säger det...
Namnet gabriel kom till mig i en dröm strax efter Adams begravning å jag vill verkligen att Adams bror ska heta så...
Tänk att ett namn kan betyda så mycket!?
tisdag 15 september 2009
15 september
Aldrig tidigare har jag varit så medveten om liv och död.
Att vi förlorar våra nära och kära alldeles för tidigt är ett faktum.
Ikväll gråter jag inte bara för vår skull utan även för Dicken, Malins pappa, som kämpat på så länge men idag inte orkade mer...
Att vi förlorar våra nära och kära alldeles för tidigt är ett faktum.
Ikväll gråter jag inte bara för vår skull utan även för Dicken, Malins pappa, som kämpat på så länge men idag inte orkade mer...
torsdag 10 september 2009
10 september
Kom precis på att det här är första dagen på länge som jag inte har gråtit nåt under hela dagen.
Det känns som en stor milstolpe för mig!
Det känns som en stor milstolpe för mig!
söndag 6 september 2009
6 september
Igår hade vi vår årliga företags kick off.
Vi åkte Teaterskeppet till Grinda.
Själva dagen var jättekul, över förväntan, med diverse gruppövningar som man skulle göra.
Bågskytte, pirayafloden, slänga in varann i en hage utan att nudda tråden etc och det var faktist jättekul. Dagen gick jättesnabbt.
Vid femtiden gick båten tillbaka till Stockholm och ombord serverades det mat.
Den var dock ingen höjdare...
Kvällen fortsatte som den alltid gör på företags kick offer, liveband, dans och alkohol.
Jag tog det lugnt och gick hem vid elva.
Dagen var iallafall över förväntan, kanske just för att jag hade haft en hel del ågren över att behöva gå...
Förra året var kick offen ett par veckor senare och det var då allt började.
Det är svårt att inte tänka på det...
onsdag 2 september 2009
2 september
Jag känner mig fejk...
Varje gång jag skrattar så känns mitt skratt fejkat, det känns inte som om det kommer från själen som det brukar göra för mig.
Det känns som om jag skrattar åt fel saker och för högt...
Det är svårt att vara glad när man innerst inne är ledsen.
Jag har varit låg i snart en vecka och det känns inte som om det kommer att gå över.
Jag gråter för att jag aldrig kommer att få se min son igen, aldrig hålla honom, vagga honom till sömns.
Jag gråter för att jag aldrig kommer att få höra hans röst, se honom leka på gården, höra honom ropa på mamma.
Jag gråter för att alla andra verkar ha gått vidare och vi står och stampar på samma plats.
Vi kämpar så hårt för att titta framåt men våra tankar söker sig bakåt hela tiden.
Varför skulle just våran familj drabbas utav detta?
Den största sorgen är verkligen att överleva sitt barn...
Varje gång jag skrattar så känns mitt skratt fejkat, det känns inte som om det kommer från själen som det brukar göra för mig.
Det känns som om jag skrattar åt fel saker och för högt...
Det är svårt att vara glad när man innerst inne är ledsen.
Jag har varit låg i snart en vecka och det känns inte som om det kommer att gå över.
Jag gråter för att jag aldrig kommer att få se min son igen, aldrig hålla honom, vagga honom till sömns.
Jag gråter för att jag aldrig kommer att få höra hans röst, se honom leka på gården, höra honom ropa på mamma.
Jag gråter för att alla andra verkar ha gått vidare och vi står och stampar på samma plats.
Vi kämpar så hårt för att titta framåt men våra tankar söker sig bakåt hela tiden.
Varför skulle just våran familj drabbas utav detta?
Den största sorgen är verkligen att överleva sitt barn...
torsdag 27 augusti 2009
27 augusti
Jag ser inte fram emot hösten.
För ett år sen var jag lyckligt gravid och såg fram emot att få livet förändrat.
Livet är förändrat men inte till det bättre...
I år är vi inte gravida och vi har inget barn.
Det är en konstig situation och jag försöker hela tiden att bete mig normalt för att inte skrämma mina kollegor... när jag blir ledsen smyger jag in på toaletten eller in i arkivet, låter några tårar falla och försöker sen gå tillbaka för att bete mig som en vanlig människa.
Jag förstår inte hur jag ska överleva den här hösten!
Särskilt inte oktober månad...
Ända sen jag kom tillbaka till jobbet i våras så har jag känt mig trygg på jobbet.
Men på grund av vissa saker kommer jag inte att göra det längre.
Kan inte skriva så mycket om det då jag vet att mina kollegor läser detta.
Jag vet att jag kommer att överleva men jag vet inte vilket skick jag kommer att vara i när allt är över...
För ett år sen var jag lyckligt gravid och såg fram emot att få livet förändrat.
Livet är förändrat men inte till det bättre...
I år är vi inte gravida och vi har inget barn.
Det är en konstig situation och jag försöker hela tiden att bete mig normalt för att inte skrämma mina kollegor... när jag blir ledsen smyger jag in på toaletten eller in i arkivet, låter några tårar falla och försöker sen gå tillbaka för att bete mig som en vanlig människa.
Jag förstår inte hur jag ska överleva den här hösten!
Särskilt inte oktober månad...
Ända sen jag kom tillbaka till jobbet i våras så har jag känt mig trygg på jobbet.
Men på grund av vissa saker kommer jag inte att göra det längre.
Kan inte skriva så mycket om det då jag vet att mina kollegor läser detta.
Jag vet att jag kommer att överleva men jag vet inte vilket skick jag kommer att vara i när allt är över...
tisdag 11 augusti 2009
11 augusti
Kom hem natten mellan måndag och tisdag.
Är nu hemma en snabbis för att tvätta och packa om, imorgon åker vi ut på landet.
Men det har varit en fantastisk resa!
Italien var precis som jag föreställt mig...
God mat och gott vin, härligt väder och resesällskapet kunde inte ha varit bättre. :)
Vi har gjort det vi önskat göra, bestigit Vesuvius, utforskat Pompeiji, varit på Capri och åkt på Amalfikusten och sett de gulliga små städerna som finns där.
Har dock gått upp ett par kilo, märkte det idag när jag tog på mig jeansen, de satt lite tajt.
Men det kanske inte är så konstigt när man ätit tre rätters middag varje kväll och minst en halv flaska vin varje dag, mest legat vid poolen under ett paraply (för varmt att ligga i solen) och knappt rört sig.
Nåja, så är det när det är semester!
Det får jag oroa mig om nästa vecka när jag börjar jobba igen, nu ska jag fortsätta ha det trevligt!
Bye for now!
Är nu hemma en snabbis för att tvätta och packa om, imorgon åker vi ut på landet.
Men det har varit en fantastisk resa!
Italien var precis som jag föreställt mig...
God mat och gott vin, härligt väder och resesällskapet kunde inte ha varit bättre. :)
Vi har gjort det vi önskat göra, bestigit Vesuvius, utforskat Pompeiji, varit på Capri och åkt på Amalfikusten och sett de gulliga små städerna som finns där.
Har dock gått upp ett par kilo, märkte det idag när jag tog på mig jeansen, de satt lite tajt.
Men det kanske inte är så konstigt när man ätit tre rätters middag varje kväll och minst en halv flaska vin varje dag, mest legat vid poolen under ett paraply (för varmt att ligga i solen) och knappt rört sig.
Nåja, så är det när det är semester!
Det får jag oroa mig om nästa vecka när jag börjar jobba igen, nu ska jag fortsätta ha det trevligt!
Bye for now!
fredag 7 augusti 2009
onsdag 5 augusti 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
