Min trygghetszon är inte så stor.
Ända sen i höstas så har jag inget sug på att träffa vänner.
Jag trivs bra med att bara åka hem till Micke och bara vara med honom, vardag som helg.
Det är självklart trist att det blivit så men det är fortfarande jobbigt att träffa folk.
Jag är inte längre den personen som försöker ordna tjejträffar, som mailar tjejerna för att ordna en träff och äta en bit.
Även om jag saknar mina vänner grymt mycket så orkar jag helt enkelt inte fixa och fejja längre.
Jag hoppas att det är en fas som går över men för tillfället trivs jag bäst i Mickes sällskap.
Hoppas att ingen tar illa upp att jag är superdålig på att höra av mig...
8 år...
8 år sedan
3 kommentarer:
Någonstans långt inom mig så förstår jag dig även om man inte vill erkänna det. Visst saknar vi dig Camilla, den glada och spralliga tjej som fans hos oss innan Adam lämnade er.
Det är själv klart att man förändras när man förlorar sitt eget barn.
Det känns skönt att veta att du och Micke känner trygghet tillsammans.
Men jag vet oxå att vi,dina vänner, finns för dig när du bara vill ta en bit mat eller när du bara vill säga hej i telefonen.
Puaas i massor
Lotta
Hej raring.
Om man är riktigt goda vänner så förstår man dig och det gör vi. Du får ta all tid i världen på dig och vi gillar dig oavsett!
Sen kan ju faktiskt vi höra av oss också, telefonerna går ju faktiskt åt båda håll. =)
Många kramar
Malin
håller med föregående talare då jag oxå är inne i en ruggig formsvacka. alltid skönt att veta att vi har varann allihop även om det är sällan vi ses och hörs.
massa ullekramar
Skicka en kommentar