19 maj

Idag har vi varit hos Katarina, vår kurator.
Man tycker att man är på gott humör när man kommer dit men likförbannat så gråter man efter ett tag.
Det är fortfarande jobbigt att prata om Adam, jag tycker att känslorna borde ha lagt sig lite så man kan prata om honom utan att fälla tårar. Men det går inte...
Så fort Adams namn nämns så känner jag tårarna välla upp i ögonen.
Jag önskar att jag kunde prata om Adam med mina vänner utan att gråta men jag klarar inte av det än.
Jag klarar knappt av att göra det med Micke.
Han har fått trösta mig många gånger efter att jag tittat på bilder eller tänkt på Adam.

Men Katarina ger mig hopp, hon säger att det kommer att gå så småningom, man ska inte ha bråttom med sorgen.