30 september

Jag minns inte så mycket utav den dagen då Adam föddes.

Men jag minns allt som hände innan.

Jag låg vaken nästan hela natten mellan torsdag och fredag just för att jag hade så ont i magen, kändes som mensvärk och kom med jämna mellanrum. Låg och hade ont i flera timmar innan jag ringde efter sköterskan. Aldrig kunde jag tänka mig att det var värkar.
Två sköterskor kom in, tog prover, kontaktade en läkare som tittade och sa att tyvärr så din lilla bebis på väg. Försökte få tag på Micke som låg hemma och sov i godan ro och snyftade fram att han måste komma hit nu. Var väldigt rädd för att han inte skulle hinna hit i tid...

Jag skjutsas ner till förlossningen och de märker att jag inte har öppnat mig mer än tre centimeter men att det börjar bli dags, värkarna kommer oftare och oftare.
Bebisen mår inte bra och måste ut!
Micke hinner fram innan jag dras in i op-salen och precis innan de ska lägga epidural på mig hör jag nån säga: Nej, vi söver istället!
Jag börjar gråta och efter det somnar jag...
Efter ett par timmar vaknar jag upp med Micke hos mig.

"Förlossningen" är över och våra liv är förändrade för alltid!

De första två dagarna, fredag och lördag, minns jag inte speciellt mycket av. Jag minns inte att jag ringde mina föräldrar, min bror, mina vänner, jag minns bara att jag ringde min mormor och hon fick inte fram ett ljud utan grät bara högt i telefonen.
Jag har fått höra att jag träffade Adam både fredag och lördag men jag minns det inte.
Första gången jag verkligen minns att jag träffade Adam är på söndagen.
Fast då hade han ju inte nåt namn, han kallades bara Proppen utav oss. :)

Jag tyckte han var fantastisk, så liten men ändå så fruktansvärt underbar...

Vi visste att vi skulle få en tuff tid framför oss men vi visste aldrig att vi skulle få uppleva vår största sorg.

27 september

För ett år sen började allt...

Jag var aldrig speciellt orolig när jag blev inlagd på sjukhuset. Positiv som jag var då så trodde jag att allt skulle lösa sig i slutändan.
Vi skulle få tillbringa två jobbiga månader på sjukhuset men vi skulle få åka hem med vår son lagom till jul.

Nu vet jag att inget blir som man önskar.
Om det finns en gud så fanns han definitivt inte med oss just då.

De närmsta veckorna kommer att bli jättejobbiga.

Adams födelse och bortgång...

Men eftersom vi har en fantastisk kurator som fixat mig en sjukskrivning på 50% så hoppas jag att de här dagarna går fort. Det känns skönt att veta att jag kan gå hem om jag inte klarar av att jobba.

24 september

Lotta kom förbi med Gabriel.

Jag vet att jag inte har ensamrätt på namnet men det hugger verkligen i hjärtat varje gång nån säger det...
Namnet gabriel kom till mig i en dröm strax efter Adams begravning å jag vill verkligen att Adams bror ska heta så...
Tänk att ett namn kan betyda så mycket!?

15 september

Aldrig tidigare har jag varit så medveten om liv och död.

Att vi förlorar våra nära och kära alldeles för tidigt är ett faktum.

Ikväll gråter jag inte bara för vår skull utan även för Dicken, Malins pappa, som kämpat på så länge men idag inte orkade mer...

10 september

Kom precis på att det här är första dagen på länge som jag inte har gråtit nåt under hela dagen.

Det känns som en stor milstolpe för mig!

6 september

Igår hade vi vår årliga företags kick off.

Vi åkte Teaterskeppet till Grinda.

Själva dagen var jättekul, över förväntan, med diverse gruppövningar som man skulle göra.

Bågskytte, pirayafloden, slänga in varann i en hage utan att nudda tråden etc och det var faktist jättekul. Dagen gick jättesnabbt.

Vid femtiden gick båten tillbaka till Stockholm och ombord serverades det mat.

Den var dock ingen höjdare...

Kvällen fortsatte som den alltid gör på företags kick offer, liveband, dans och alkohol.

Jag tog det lugnt och gick hem vid elva.

Dagen var iallafall över förväntan, kanske just för att jag hade haft en hel del ågren över att behöva gå...

Förra året var kick offen ett par veckor senare och det var då allt började.

Det är svårt att inte tänka på det...

2 september

Jag känner mig fejk...

Varje gång jag skrattar så känns mitt skratt fejkat, det känns inte som om det kommer från själen som det brukar göra för mig.

Det känns som om jag skrattar åt fel saker och för högt...

Det är svårt att vara glad när man innerst inne är ledsen.

Jag har varit låg i snart en vecka och det känns inte som om det kommer att gå över.

Jag gråter för att jag aldrig kommer att få se min son igen, aldrig hålla honom, vagga honom till sömns.
Jag gråter för att jag aldrig kommer att få höra hans röst, se honom leka på gården, höra honom ropa på mamma.

Jag gråter för att alla andra verkar ha gått vidare och vi står och stampar på samma plats.

Vi kämpar så hårt för att titta framåt men våra tankar söker sig bakåt hela tiden.

Varför skulle just våran familj drabbas utav detta?

Den största sorgen är verkligen att överleva sitt barn...