2 september

Jag känner mig fejk...

Varje gång jag skrattar så känns mitt skratt fejkat, det känns inte som om det kommer från själen som det brukar göra för mig.

Det känns som om jag skrattar åt fel saker och för högt...

Det är svårt att vara glad när man innerst inne är ledsen.

Jag har varit låg i snart en vecka och det känns inte som om det kommer att gå över.

Jag gråter för att jag aldrig kommer att få se min son igen, aldrig hålla honom, vagga honom till sömns.
Jag gråter för att jag aldrig kommer att få höra hans röst, se honom leka på gården, höra honom ropa på mamma.

Jag gråter för att alla andra verkar ha gått vidare och vi står och stampar på samma plats.

Vi kämpar så hårt för att titta framåt men våra tankar söker sig bakåt hela tiden.

Varför skulle just våran familj drabbas utav detta?

Den största sorgen är verkligen att överleva sitt barn...