30 september

Jag minns inte så mycket utav den dagen då Adam föddes.

Men jag minns allt som hände innan.

Jag låg vaken nästan hela natten mellan torsdag och fredag just för att jag hade så ont i magen, kändes som mensvärk och kom med jämna mellanrum. Låg och hade ont i flera timmar innan jag ringde efter sköterskan. Aldrig kunde jag tänka mig att det var värkar.
Två sköterskor kom in, tog prover, kontaktade en läkare som tittade och sa att tyvärr så din lilla bebis på väg. Försökte få tag på Micke som låg hemma och sov i godan ro och snyftade fram att han måste komma hit nu. Var väldigt rädd för att han inte skulle hinna hit i tid...

Jag skjutsas ner till förlossningen och de märker att jag inte har öppnat mig mer än tre centimeter men att det börjar bli dags, värkarna kommer oftare och oftare.
Bebisen mår inte bra och måste ut!
Micke hinner fram innan jag dras in i op-salen och precis innan de ska lägga epidural på mig hör jag nån säga: Nej, vi söver istället!
Jag börjar gråta och efter det somnar jag...
Efter ett par timmar vaknar jag upp med Micke hos mig.

"Förlossningen" är över och våra liv är förändrade för alltid!

De första två dagarna, fredag och lördag, minns jag inte speciellt mycket av. Jag minns inte att jag ringde mina föräldrar, min bror, mina vänner, jag minns bara att jag ringde min mormor och hon fick inte fram ett ljud utan grät bara högt i telefonen.
Jag har fått höra att jag träffade Adam både fredag och lördag men jag minns det inte.
Första gången jag verkligen minns att jag träffade Adam är på söndagen.
Fast då hade han ju inte nåt namn, han kallades bara Proppen utav oss. :)

Jag tyckte han var fantastisk, så liten men ändå så fruktansvärt underbar...

Vi visste att vi skulle få en tuff tid framför oss men vi visste aldrig att vi skulle få uppleva vår största sorg.