13 oktober

Det tråkigaste när man har valt minneslund är att sakerna man lägger dit försvinner lika fort.

Jag kände ett behov av att åka till lunden idag, mest bara för att prata lite med Adam.
Jag kan ju alltid prata med honom var jag än är men på nåt sätt så känns det som om han är närmare där, som om han hör mig lättare där hans aska är spridd. (lite knäppkaka? ja tack)

Hade väl hoppats lite grann att det vi la dit för knappt två veckor sen skulle vara kvar men icke sa nicke.

Allt var borta förutom stenen...

Så jag tände ett nytt ljus och satte mig på parkbänken och pratade.

Jag vill bara att han ska veta att vi älskar honom över allt annat, att han alltid kommer att vara våran första son och att han alltid kommer att ha en plats i våra hjärtan.

Oavsett vad som händer i framtiden, om/när han får några syskon så kommer Adam alltid att ha en plats i vår familj. Och vi kommer att berätta för hans syskon vem han var, en underbar liten envis kämpare som gav oss både glädje och sorg.

Jag hoppas att han hör mig och tittar ner på oss med glädje och inte avundsjuka.

För vi ville ju verkligen att han skulle stanna hos oss...

Men nu blev det ju inte så...