15 oktober

Klockan var strax efter sju, exakt ett år sen, när vi ringde våra föräldrar och frågade om de kunde ta sig till Karolinska snabbt...

.

Läkarna ville opererera Adam och om vi ville döpa honom måste det ske nu, för de trodde inte han skulle överleva operationen...

.

Efter att ha ringt våra föräldrar vankar vi av och an på sjukhuset och hoppas på att de hinner komma. Läkarna tittar till oss titt som tätt för att se om de kan börja, de står verkligen på tröskeln och vill sätta igång, varje minut är viktig.

.

Som ett mirakel hinner iallafall våra föräldrar komma, dopet kan börja.
.

Man tycker att ett dop ska vara ett glädjande inslag i livet men den här dagen krossade den drömmen.

Det blev ett snabbt dop och sen rusade läkarna iväg med Adam, vi gick ner till tysta rummet (ett slags kapell) för att invänta tills de var klara.

En timme blir till två osv... men till slut får vi reda på att allt har gått bra.

Vår lilla son har överlevt!

Hoppet har återigen kommit tillbaka till oss...

Vi försöker sova ett par timmar, våra föräldrar har fått låna ett rum på neo och jag och Micke "sover" inne hos Adam, bland alla tjutande mackapärer och blinkande ljus...

För att imorgon ta itu med nästa problem...

Men just ikväll tänder vi Adams dopljus och är glada över att han är vår son.