18 oktober

Det har varit en jobbig helg med många flashbacks...

Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja eller sluta.

Allt är ett enda virr varr i hjärnan!

Det är svårt att fatta att det har gått ett helt år!
Vi har sörjt i ett helt år och jag förstår inte hur snabbt tiden har gått.
Vi har visserligen gift oss och varit på bröllopsresa men samtidigt är det så många månader som bara har flytit förbi.
För ett år sen var jag en helt annan person, en utåtriktad tjej som mer än gärna träffade vänner, nu är jag mer inbunden och vill helst bara vara hemma hos Micke, bara vi två.

Idag är det exakt ett år sen som vi fick se vår son för sista gången...

Igår stängde vi av respiratorn och kände honom försvinna och idag åkte vi till Karolinska för att se honom en sista gång...

Han låg i en liten vagga, påklädd och var iskall...

Jag ångrar fortfarande att jag inte tog bilder den här dagen för då hade vi haft bilder där man ser hela hans ansikte utan alla nålar och slangar.
Men just då kändes det helt fel!
Det kändes inte rätt att ta kort på vår lilla son när han var död...

Det är nåt jag alltid kommer att ångra!
Och jag vet inte hur jag ska komma över den känslan..

Kortet ovan är det enda kort vi har på Adam där man ser allt.

Det är kortet som fotografen tog, det är ett jobbigt kort att titta på men man ser iallafall allt. Man ser att han är lik oss...