30 januari kick-off

Överraskningen ikväll var att vi skulle spela boule. Roligt!

30 januari - del 2

Från att ha en skön känsla i kroppen efter drömmen om Adam så har den känslan nu gått över till en otrolig saknad...
Han borde i bara vara i mina drömmar, han borde vara här hos oss...

Jag som för första gången ska ut ikväll med mina kollegor, hur ska jag nu våga dricka alkohol, utan att börja gråta?

30 januari

Jag drömde om Adam i natt.
Han var lite äldre och vi badade och lekte vid en sjö...
Så när jag vaknade, vaknade jag med ett leende och en skön känsla i kroppen.

Undra om änglar fortsätter att växa i himlen???

27 januari

En sten har lyfts från mina axlar...

En kvinna från Försäkringskassan ringde mig för ett par dagar sen och förhörde mig om situationen, det hela flöt på väldigt bra och hon bad om ursäkt att det tagit sån tid innan de hörde av sig men sa sedan att nu var allt i rullning.
Jag har fått godkänt ifrån dem och har nu äntligen fått lite pengar.
Mina planer på att jobba 75% i februari var absolut inga problem.
Jag tackar min lyckliga stjärna(Adam) att jag fick en bra handläggare.
Man orkar helt enkelt inte tjafsa med FK när man mår som sämst.

Hur jag mår i övrigt...
Det går mycket upp och ner, på jobbet sätter man på sig pokerfejset så när jag kommer hem är jag helt slut.
Det är konstigt att det är så, man tycker att eftersom jag bara jobbar till ett så borde jag ha en massa energi. Det är ju perfekt att göra en massa saker nu innan jag jobbar fullt på jobbet.
Men jag orkar ingenting!
Jag är helt slut i kroppen men jag kan ändå inte sova på nätterna.
Har en massa mardrömmar då jag försöker fly så varje morgon känns det som om jag inte har sovit nåt alls.

Hur gör man för att få tillbaka orken?

16 januari

Världens otur.
Så säger läkarna om vår situation.
Först var det "världens otur" att Adams bakterie inte gav med sig...
Sen var det "världens otur" att jag inte hade några ägg den här månaden...

Kan inte vi slippa få ha "världens otur" nån gång?
Det finns så många som glider fram på ett bananskal, som inte mött några motgångar, varför kan inte de få ha lite "världens otur" istället för oss???
Det finns banne mig ingen rättvisa!

Men jag är iallafall lite lugnare idag än vad jag var i tisdags.
Tack allasammans, för all positiv feedback som jag har fått på mitt förra blogginlägg.
Jag har nu fått lite distans och vet (för det mesta) att inget var mitt fel.
Vi har återigen kunnat plocka upp våra spillror och vänt blickarna framåt.

Men får vi "världens otur" igen, då vette fan om jag orkar mer...

13 januari

Jag orkar snart inte rycka upp mig igen... hela tiden kommer det bakslag, sånt som gör att man undrar varför man överhuvud taget går upp på mornarna???

Jag känner mig värdelös som kvinna och jag fattar inte varför Micke är tillsammans med mig.
Det känns hela tiden som om det är mitt fel att vi inte blir en familj...

Det var min kropp som fick en infektion så Adam föddes för tidigt, hade han inte gjort det hade han klarat sig...

Dessutom verkar min kropp ha lagt av. Idag fick vi avbryta min hormonbehandling pga att jag inte producerat några ägg...

Jag orkar inte längre...

9 januari

Ni vet hur näsan brukar kännas när man är snorig och har snutit sig för mycket, när det känns som om man har ett stort sår i näsan???

Så känns mina ögon just nu...

Jag är fruktansvärt instabil och gråter för ingenting.

I onsdags pallade jag inte ens att gå till jobbet för att jag mådde så pissigt.
Jag har återigen ramlat ner i det stora mörka hålet som jag precis kravlat mig upp ur...

4 januari

Jaha, imorgon ska man tillbaka till verkligenheten...
Jag ska börja jobba imorgon, visserligen bara halvtid men ändå.
Det känns både bra och dåligt.
Bra för då får jag nåt annat att fokusera på men dåligt för jag tycker fortfarande att det är jobbigt att vara bland människor.
Man är alltid rädd för att träffa på nån som inte hört vad som har hänt Adam och att man därför får frågan: Grattis, hur är det med er son?

Jag har märkt att jag har inte lika stort behov att skriva av mig som jag hade för tre månader sen.
Antar att den första och jobbigaste sorgen har lagt sig lite och jag lättare kan hantera den.
Jag har fortfarande svårt att se på bilder på Adam utan att börja gråta men jag hoppas att med tiden blir även det lättare.
Jag har försökt påbörja ett album till honom men tårarna gör det svårt att fokusera.
Det får väl ta den tid det tar...

Så om jag inte bloggar lika ofta som jag gjorde tidigare så beror det inte på att jag har glömt Adam utan för att jag försöker titta framåt.
Han kommer alltid att vara en del av mitt liv och jag kommer alltid att älska och sakna honom.
Även om tanken har slagit mig att jag inte vill fortsätta leva så har jag förstått att jag kan inte lämna Micke själv med hela sorgen.
Så därför så tittar vi framåt och fortsätter kampen för att bli en familj...