4 januari

Jaha, imorgon ska man tillbaka till verkligenheten...
Jag ska börja jobba imorgon, visserligen bara halvtid men ändå.
Det känns både bra och dåligt.
Bra för då får jag nåt annat att fokusera på men dåligt för jag tycker fortfarande att det är jobbigt att vara bland människor.
Man är alltid rädd för att träffa på nån som inte hört vad som har hänt Adam och att man därför får frågan: Grattis, hur är det med er son?

Jag har märkt att jag har inte lika stort behov att skriva av mig som jag hade för tre månader sen.
Antar att den första och jobbigaste sorgen har lagt sig lite och jag lättare kan hantera den.
Jag har fortfarande svårt att se på bilder på Adam utan att börja gråta men jag hoppas att med tiden blir även det lättare.
Jag har försökt påbörja ett album till honom men tårarna gör det svårt att fokusera.
Det får väl ta den tid det tar...

Så om jag inte bloggar lika ofta som jag gjorde tidigare så beror det inte på att jag har glömt Adam utan för att jag försöker titta framåt.
Han kommer alltid att vara en del av mitt liv och jag kommer alltid att älska och sakna honom.
Även om tanken har slagit mig att jag inte vill fortsätta leva så har jag förstått att jag kan inte lämna Micke själv med hela sorgen.
Så därför så tittar vi framåt och fortsätter kampen för att bli en familj...